Bästa brudarna, bästa sporten, och en bronsmedalj med hem. 15 år sedan vi sist spelade tillsammans sist, men det var precis som då. Kanske möjligen var det så att vi hade något svårare att döda bollen och att golvet var något längre bort. Möjligen, inte mer ;-)
Jag har skrattat så att mungiporna fortfarande sitter kvar uppe vid öronen, hjärtat mår gott och en bit av mig är hel igen. Minnen har blandats med nuet och jag är tacksam för att jag än en gång fick ta del av det och dem som en gång var min vardag.
Barnen blev dessutom mäkta imponerade av medaljen och jag är glad att jag fortfarande kan imponera på någon.
Tack tjejer - ni är BÄST! Fortfarande lika snygga och inte en dag äldre :-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar